Det finns inget rofyllare än att glida fram på snön med bästaste Dalina som dragare. Hennes styrka är enorm. De enda som hörs är knarrandet från stöttingen. Jag är full av beundran då hon snällt kliver in mella skaklarna och själv korrigerar sin kropp då hon känner att de fattas någon centimeter till att de ska gå fästa allt. Sen får hon liksom myror under skinnet innan hon ska iväg men hon väntar på kommando. Den kraft som exploderar från att hon stått still till att hon slänger sej fram i grejerna för att dra gång stötingen är häftig. Då gäller de att ha grejer som håller!!! Hon går alltid med spetsade öron och tvekar aldrig att kliva ut i den djupa snön.
Tack för julaftonsturen. Katta och Adam med som hjälpredor. //Ulrika