Ännu en fantastisk ledig måndag med sooooooooooooool! Jag älskar måndagar särskilt dom som jag har lediga. Det är min och Dalinas tjejdag, då är vi ute i skogen och myser utan Apollon.
Idag kunde jag faktiskt hämta in henne från hagen utan att han upptäckte det...Hur bra vaktmästare är han ?!
Han stog lugnt nere vid Nougat och solade sej, sov gissar jag. Dalina stod uppe i skogen vid ingången så vi smög tysta ut utan att han hörde oss.
Han märkte inte ens då vi gick ut på vår ridtur!!
Ute iskogen var de härligt! Lite galopp och trav på en glad och pigg frökenhäst. Satt lugnt och funderade på just ingenting. Det är ju de bästa med ridturer - man får tömma hjärnan på tankar då man upplever den underbara naturen från hästryggen och har en skön gemenskap med sin häst i absoluta nuet.
Väl på hemväg tog vi snöplumsarvägen över ängen. Dalina var pigg och ville trava, ok tänkte jag. För hon är så säker på foten min Dalina. Hon saktar väl av då de blir djupt!!
Tjohej vad de tog stopp!!!!!!!!! Dalina dök på näsa och jag gjorde en frontflip och landade på rygg i snön!!!!!!!
Vi var lika förvånade båda två.
De jobbiga är ju att en häst som ska upp på benen sprattlar ju ganska mycket och de känns inte helt bekvämt att ligga som en skalbagge brevid då vilket jag gjorde.
Men hon och jag har varit med om en del tillsammans så vi löste även detta utan blesyrer.
Väl på mina fötter så borstade jag av Dalina som var vit över allt. Vi pustade ut en stund, flinade i tanken åt varandra och jag funderade på hur jag skulle planera den fortsatta vägen hem.
Det är nog bara 200 m hem över ängen men jag insåg direkt att jag inte skulle orka gå i den djupa snön och att få sej upp i sadeln var inte att tänka på. Så vi vände kosan och gick tillsammans tillbaka ut på den plogade vägen för att ta den till stallet.
Fy vad jobbigt att plumsa fram i snön och försöka hålla jämt tempo med Dalina trots att hon gick mycket sakta och väntade på mej.
Väl på vägen provade jag hoppa upp på henne igen men min ork var borta och min gamla axel ville inte hjälpa till så jag fick vackert gå resten av vägen hem. Vägen var dessutom igendrevad vissa bitar med stenhård snö. Där stöp jag igen... Dalina stannade och tittade road på sin klantiga matte som låg på allafyra i snön.
Trots alla strapatser så är det underbart att få ha sin hästkompis med på äventyr. Man knyter ständigt nya och starkare band.
Hon är så fin min pärla till hästfröken, Dalina. =)
//Ulrika
Idag kunde jag faktiskt hämta in henne från hagen utan att han upptäckte det...Hur bra vaktmästare är han ?!
Han stog lugnt nere vid Nougat och solade sej, sov gissar jag. Dalina stod uppe i skogen vid ingången så vi smög tysta ut utan att han hörde oss.
Han märkte inte ens då vi gick ut på vår ridtur!!
Ute iskogen var de härligt! Lite galopp och trav på en glad och pigg frökenhäst. Satt lugnt och funderade på just ingenting. Det är ju de bästa med ridturer - man får tömma hjärnan på tankar då man upplever den underbara naturen från hästryggen och har en skön gemenskap med sin häst i absoluta nuet.
Väl på hemväg tog vi snöplumsarvägen över ängen. Dalina var pigg och ville trava, ok tänkte jag. För hon är så säker på foten min Dalina. Hon saktar väl av då de blir djupt!!
Tjohej vad de tog stopp!!!!!!!!! Dalina dök på näsa och jag gjorde en frontflip och landade på rygg i snön!!!!!!!
Vi var lika förvånade båda två.
De jobbiga är ju att en häst som ska upp på benen sprattlar ju ganska mycket och de känns inte helt bekvämt att ligga som en skalbagge brevid då vilket jag gjorde.
Men hon och jag har varit med om en del tillsammans så vi löste även detta utan blesyrer.
Väl på mina fötter så borstade jag av Dalina som var vit över allt. Vi pustade ut en stund, flinade i tanken åt varandra och jag funderade på hur jag skulle planera den fortsatta vägen hem.
Det är nog bara 200 m hem över ängen men jag insåg direkt att jag inte skulle orka gå i den djupa snön och att få sej upp i sadeln var inte att tänka på. Så vi vände kosan och gick tillsammans tillbaka ut på den plogade vägen för att ta den till stallet.
Fy vad jobbigt att plumsa fram i snön och försöka hålla jämt tempo med Dalina trots att hon gick mycket sakta och väntade på mej.
Väl på vägen provade jag hoppa upp på henne igen men min ork var borta och min gamla axel ville inte hjälpa till så jag fick vackert gå resten av vägen hem. Vägen var dessutom igendrevad vissa bitar med stenhård snö. Där stöp jag igen... Dalina stannade och tittade road på sin klantiga matte som låg på allafyra i snön.
Trots alla strapatser så är det underbart att få ha sin hästkompis med på äventyr. Man knyter ständigt nya och starkare band.
Hon är så fin min pärla till hästfröken, Dalina. =)
//Ulrika
